Den här artikeln publicerades i Upsala Nya Tidning den 19 Dec. 2010 och är skriven utav Lena Köster. Konst väcker utan tvivel känslor och någonstans handlar det om “konstens” förmåga att kommunicera som på något vis avgör om det är nivån på konstverket.

Våra konstverk både älskas och sågas, det är många som tror sig veta allt om konst och måleri, men ofta så är det väl kanske inte så lätt eller svart och vitt som man ibland kan tro. Hur som helst, jag tycker att Lena fångar det fint i sin artikel.

 

”Han är ju naken”, ropade den lille pojken och alla såg att kejsaren alls inte hade några nya kläder, utan gick där spritt språngades under sin gyllene baldakin.
Vem bestämmer att ett verk är ett konstverk? Konstnären som skapar det. Kritikern som beskriver, analyserar och bedömer det. Den enskilda människan som ser på det. Visst, allihop, beroende på sammanhang.
Konstnären kan säga ”jag är konstnär; det jag gör är konst”. Det måste vara hennes/hans rättighet.

Kritikern kan hävda, med analys och argumentering, att ett förment konstverk snarare är hantverk än konst. (Eller helt enkelt dåligt.) Konst går utöver hantverket, det har med originalitet att göra, tolkning av ämnet, gestaltning, gränstänjning.

Konstkritiker har lurats av målande apor och småbarn – men innebär skämtet verkligen att kritikern är lurad? När verket har lämnat konstnären, och står där framför oss, har det sitt eget tilltal. Oavsett upphovsman.
Ett av mina barnbarn gjorde i späd ålder några entusiastiska utfall i grönt och blått mot ett papper. Hade jag sett det verket i ett galleri, hade jag nog funderat på att köpa. Förhållandet mellan färgerna och en intressant oavslutad linje nerifrån vänster upp mot höger slog an direkt.

Konst, påstår jag. Även om det just inte fanns någon intellektuellt avancerad avsikt bakom treåringens skaparglädje. Möjligen hos föräldern som räddade den spännande kompositionen från att målas över.
Mot slutet av sitt liv producerade Picasso arrogant snabba streck på papper. Med dyrbar namnteckning. Verk som inte säger mig någonting. Kejsarens nya kläder. Allt som får passepartout och ram är inte konst, ens med en konstnärs namnteckning.
Givetvis kan ett streck på en vit duk vara en utmaning. Ett konstnärligt utrop. Även så den nakna obehandlade duken.

Så vad är det som avgör om ett verk är konst eller ej?
En konstnär gör en skulptur. ”Folk” tycker att det är en hög med skrot. Den ena kritikern berömmer verkets linjer, ser samband i konstvärlden och gör tummen upp. Den andra gör tummen ner för bristande konsekvens i uttrycket. Vad ska man tro?
Till långt mer än mitten av min levnads bana hunnen, vet jag vad jag tycker om och inspireras av i konstsammanhang. Ramarna är vida. Men det finns också tillfällen, när jag vill ropa med pojken att kejsaren är naken.
Fast å andra sidan är han kanske inte naken, kejsaren? Kanske bär han hudfärgade kroppstrikåer eller transparanta plagg, som pojken och jag inte förmått notera…
Slutsats: utan hänvisning till dadaism och andra –ismer, konstaterar jag att allt kan vara konst, men att allt inte är det.

Summary
Därför ska du inreda med tavlor
Article Name
Därför ska du inreda med tavlor
Description
Många glömmer väggarna när de ska inreda trots att det är väggarna som syns mest i ett rum. Inredningstrenden i år går mot ombonade och levande miljöer och då passar en unik, handmålad och färgglad tavla perfekt när det är dags att inreda.
Author